I dag är det en solig och fin dag. En dag då många minnen kommer upp till ytan. (Varning för att texten är djup)
För exakt åtta år sedan tog mitt liv en fruktansvärd vändning. Den 10 mars 2003 började som vilken dag som helst. Det var en måndag. Leffe, som då arbetade hos mina föräldrar i fjällvärlden, hade åkt iväg på morgonen för att spendera veckan där uppe. Jag själv arbetade i godan ro totalt ovetande om vad som väntade.
Ganska sent på måndagskvällen hör jag en bil som svänger in till gården. Förstod ingenting. Tittar ut genom sovrumsfönstret och ser att Leffe har kommit hem igen. Magkänslan säger mig att jag inte vill träffa honom. Jag hör hur han låser upp dörren samtidigt som mitt hjärta bankar i en väldig fart. Jag börjar gå ned två steg i trappen. Mina ben skakar. Leffe ber mig komma ner. Jag hör på rösten att det här är inte bra. Jag tar mig bara halvvägs ner för trappen och står sedan och försöker intala mig att det är nog ingen fara. Men varför har han kommit hem redan!
När han sedan säger att det har hänt något hemskt och därefter berättar att min mamma inte längre finns. Att man har hittat henne död i badrummet. Då minns jag inget längre. Jag ramlar ihop i trappen. Hela marken under mig rämnade och jag var säker på att han måste ju för fan stå här och ljuga för mig. Leffe tvingade mig att ringa pappa. Ett av mitt livs värsta samtal. Då får jag det bekräftat.
Den närmsta tiden efter var fylld av förtvivlan men på något sjukt sätt blev jag väldigt praktisk och planerade allt från begravning, sten till vad som skulle hända efteråt. Jag vet att jag de första dagarna försökte skjuta bort vetskapen om det som hade hänt. Det var inte förräns jag kom hem till pappa som jag verkligen förstod att hon inte längre fanns.
Begravningen minns jag som väldigt fin. Vi hade en tjej som sjöng flera av mamma favoritlåtar och ”Som en bro över mörka vatten”.
Kyrkan var fullsatt och jag blev överväldigad över hur många människor som hade kommit och över hur mycket blommor som fanns runt mammas vita kista.
Vila i frid mamma. Du är saknad.
PS) Mamma gick bort med hjärtfel. Det visade sig att hon en längre tid hade gått med åderförkalkning i kranskärlen.
Kram på dig Elin!
En stor kram till dig Elin.
// Johanna
Åh, jag vet precis vad du gått igenom och känner igen mycket av det du skriver!
Visst går sorgen över men saknaden består, och blir nog större och större för varje dag man inte har sin kära mamma hos sig.
Stor varm kram till dig <3