Ett halvår har gått sedan operationen och jag känner mig starkare för varje vecka som går. Men vägen hit har inte varit självklar. Det finns en del att önska från vården. Läkaren var jätteduktig och operationen utfördes korrekt. Likaså råden inför hemgång och de efterföljande 10 veckorna. Men sedan tar engagemanget och ansvaret slut. Här tycker jag att vården borda steppa upp lite grann. Förklara, informera och stötta patienterna. Det är inte alls självklart för var och en vad som är gjort eller hur man ska rehabilitera sig själv. Alla patienter är långt ifrån insatta eller intresserade av träning som jag själv är. Det finns många som behöver stöttning och vägledning.
Jag är tacksam att jag själv, efter att ha fått tips från en god vän, sökte mig till fysioterapeuten Mari. Det gjorde jag under hösten för att få råd hur och om jag vågade börja belasta bäckenet under träning. Något som vården inte hade gett mig information om från vecka 10 och framåt.
Det var hos Mari som jag fick veta exakt vad som opererats. Det var först då jag förstod hur omfattande skadorna har varit. Jag har fått kunskap om hur bäckenbotten fungerar men framför allt har jag fått förståelse för att man inte kan förvänta sig att allt ska vara okej direkt efter en sådan här operation. Det är först tidigast ett år efter operationen som man kan utvärdera om den gett resultat. Den infon hade jag gärna fått av läkaren innan operationen..
Jag kan ibland inte låta bli att tänka på hur det hade kunnat vara om kontrollen efter förlossningen varit bättre. Hur mycket bättre förutsättningar hade inte min kropp kunnat fått ha tidigare? Hur mycket bättre hade träningar kunnat genomföras? Prestationerna? Det är tur att jag har ett tjockt pannben och en tjurighet som ändå har tagit mig dit jag är – trots bristen på fungerande muskler.
Under 24 år har jag kompenserat muskler som inte funnits. Jag har under träning (framför allt löpning) spänt allt som går att spänna för att hålla tätt. När man springer som vanligt så ska man springa avslappnat och låta musklerna i bäckenbotten reglera sig själv utifrån den kraft de utsätts för. Om man springer och spänner sig så jobbar man emot kroppen. Under hösten började jag känna tvivel att operationen varit lyckad då det under vissa pass ändå läckte lite grann – inte alls som tidigare. Men ändå.
I början av december besökte jag Mari igen och det besöket gav mig några nya perspektiv och insikter. Även om jag i grunden förstår att muskler som varit av i 24 år inte blir starka på en gång bara för att man syr ihop dom, så behövde jag ändå höra det för att acceptera att det tar lite längre tid. Och framför allt – att de inte blir starka av sig själv. Det krävs träning och rehabilitering. Operationen har gett mig och min bäckenbotten så mycket bättre förutsättningar än vad jag haft på många år. Det kände jag redan när jag var på uppvaket. Känslan av att vara mer hel.
Efter Mari-besöket satte jag på allvar igång med de enkla, men ändå så svåra att få till på regelbunden basis, knipövningarna. Jag har även kört ett program för att aktivera muskulaturen i bäckenbotten. Parallellt med det har jag ökat på min egna träning både vad gäller skidåkning och styrketräning.
Och det ger resultat! Nu känner jag att jag blir starkare och starkare. Kroppen svarar bra och jag mår bra! Jag känner också att bäckenbotten blir allt starkare. En känsla som jag inte haft på många, många år.
Nu är det fullt fokus på att bygga upp musklerna samtidigt som jag har siktet inställt på ett par tävlingar under året. Det första loppet går av stapeln redan om ett par veckor.
Jag ser fram emot 2023:s utmaningar och äventyr!