Känslorna är fortfarande starka efter helgens fjällopp som innehöll så mycket på en och samma gång. Ett lopp med så många dimensioner. Svårt att med ord beskriva det. Men jag ska försöka.
Klockan är strax efter 7 på lördagmorgon och jag sitter i helikoptern som ska ta mig upp till sjön Mavas där starten kommer att gå. Himlen är blå, knappt ett moln så långt ögat kan nå. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har flugit helikopter i mina hemmafjäll. Det är lika storslaget varje gång. Den totala överblicken över fjällvyerna. Magiskt!
Känslan av att vara hemma blir stark och jag slås av att jag efter snart 42 år fortfarande känner så starkt när jag vistas i fjällmiljön. Man skulle kanske tro att man inte uppskattar det när det är på ens egen bakgata. Men det ger en så otroligt mycket.
Nåväl, när vi flyger in över Sildutdalen ser jag en älg som tar ett morgonbad i älven. Snöfläckarna blir allt fler och större ju närmare Mavas som vi kommer.
Jag känner en liten oro i maggropen. Den senaste veckan har inte varit optimal som uppladdning. En hel del stress på jobbet, dålig sömn, halvdant med träning. Men jag tänker att det får gå som det går. Jag är trygg i min grundträning och vet att jag har kapacitet att klara den cirka 28 kilometer långa sträckan. Jag vet att den kommer att bjuda på många tuffa delar. Jag ska försöka lägga bort mitt prestationsmonster inom mig och se det som ett äventyr som jag ska njuta av. Ta vara på dagen och det faktum att jag ska få springa på fjället. Den plats som ger mig sådan inre ro och mental återhämtning.
Fler deltagare anländer i takt med att kusin Frans hämtar dom från Silvervägen vid Kuoletis, där vi kommer att springa i mål om några timmar.
Vi närmar oss startskottet som går klockan 9. Jag gruvar mig för den långa jobbig backen som vi startar med direkt, den som ska ta oss upp från sjön upp på fjället. Jag har svårt att springa i backar. Mina fysiska besvär från bröstryggen gör sig alltid påminda. Låsningarna i ryggen och muskulaturen drar ofta ihop så att jag inte får ner någon luft i lungorna. Bröstkorgen drar ihop sig istället för att vidga sig. Att dessutom börja loppet med backlöpning är tufft då jag behöver 2-3 km för att kroppen ska börja bli lite mer följsam och man kommer in i rytmen.
Rytmen var för övrigt något som detta lopp inte bjöd på. 🙂 Så fort man kom in i någorlunda takt så kom det stora fält med snö som man skulle passera. Snö som visserligen bar en över förväntan bra – men som var halkig och slipprig och svårt att springa i. Ju längre ner man kom mot dalen desto mer genomslag. Men snön återkommer jag till strax.
Den första kicken av lycka slog in så fort jag kommit mig upp på platån som ska ta mig vidare mot sjön Ikkesjaur. Mixen av snö, barmark, fjällblommor, is på fjällsjön och porlande bäckar som var höga av allt smältvatten tog nästan andan ur mig. Att dessutom känna den stekheta solen som värmde kroppen samtidigt som ljumma vindar svalkade. Det var eufori.
Sedan följde ett par timmar av äventyr där jag stundvis kände mig som Plupp som skulle ta mig igenom en hinderbana. Hela tiden med blicken framför mig som läste av terrängen. Vart är det smidigast att springa? Vilka stenar ska jag hoppa på i bäcken? Hur djupt är det att vada över det där vattendraget? Är det för ström? Bär snöbron över den där bäcken? Och så vidare.
När jag närmade mig slutet på den långa sjön Ikkes som vi skulle runda fick jag sällskap av en rentjur som sprang 50 meter ovanför mig och som följde mig en bit på vägen. Jag kastade ett öga åt höger och blickade ut över Ikkes. På sjön låg isen fortfarande kvar. Vid land var det öppet och det kristallklara vattnet såg enormt inbjudande ut att hoppa i. Där och då fick jag en klyschig känsla av att vara ett med naturen. 🙂
Snön var det ja. Den gjorde minst sagt så att detta lopp blev tuffare än vad man trott. Visst bar det fint på många ställen. Men det var många ställen som den var lös och man gick igenom. I värsta fall slog man i benen i stenar som låg gömda under snötäcket eller som jag gjorde vid två tillfällen – gick igenom snön och hamnade med vatten upp till låren i en bäck. Som en sköldpadda försökte jag kravla mig upp ur hålet i snön. Benen totalstummade och det tog en stund innan de blev någorlunda varma igen. 🙂
Men trots det kämpiga läget emellanåt så gav det en häftig känsla att ta sig fram över snösjoken. Läckert att höra bäckarna porla under snön. Lite mindre häftigt som sagt var när man kom ner till Jurun, där var snön betydligt lösare och blötare. Man halkade runt i snösörjan som Bambi på hal is.
Efter ett depåstopp i Jurun hos Maria som bjöd på behövlig energi i form av dryck och banan tog jag mig an den sista sträckan. Nu var det dags för banans längsta och segaste uppförsbacke. Visserligen gick större delar av banan uppåt. (Nedförslöporna var väldigt lätträknade). Men den här backen var seg och lång. Flera kilometer lång. Omöjlig, för mig i allafall, att springa. Så den gick jag i ganska rask takt vissa partier.
Mötte glada fjällvandrare mot slutet av sträckan som hejade på och jag kände att jag hade gott om energi kvar. Lite så att jag funderade på om jag kanske myst på för mycket. Borde ju vara sopslut, men det var jag inte. Och det är i och för sig inte så konstigt då man är så fylld av adrenalin och endorfiner. De formligen sprutade ur öronen på mig när jag korsade mållinjen.
Efteråt var det många känslor. Dels känslan av att jag fixade det. Att långa, jobbiga terränglopp på flera mil inte är ett hinder. Att jag än en gång vann över mig själv. Att jag är stark. Jag räds inte att anta utmaningar och jag ror dom banne mig i land också – trots att jag har en kropp som stökar med whiplashskada, värk och andra besvär från bland annat en förlossningsskada som jag har.
Jag är ingen snabblöpare, men jag är seg. Och pannbenet är tjockt! Jävligt tjockt skulle jag nog säga. Och envis!
Det var peppande att se resultatet efteråt. Att jag hade en bra tid utifrån mina förutsättningar trots diverse fotostopp, pinkpauser och att jag gick flera backar.
Ska erkänna att tävlingsjävulen i mig vaknade till och började fråga en massa ”Varför gjorde du inte si” och ”Tänk om du hade”… Men efter en stunds analyserande känner jag att jag gjorde rätt. Jag valde att satsa på upplevelsen. Inte att köra skiten ur mig för att vara först över mål.
Och jag är så glad att jag gjorde det!
