Förra året tog jag mig i kragen och kontaktade vården för att få genomgå en TVT-operation för att slippa min ansträgningsinkontinens som ligger som ett orosmoln över mig när jag tränar. Ständigt i tanken. Ständigt påmind. Vissa gånger bättre. Andra sämre. Men alltid något att behöva tänka på. Tärande att aldrig riktigt kunna slappna av. Något som i sin tur påverkar den faktiska upplevelsen under ett träningspass.
Förra våren genomgick jag undersökningar i Sunderbyn. Fick grönt ljus att jag kunde göra en TVT-operation, men besked att det kunde dröja innan det var dags. Tiden gick. Och nästan ett år senare får jag en ny kallelse. Denna gång till en läkare i Piteå. Ett läkarbesök som jag gjorde i dag och som bjöd på en kalldusch.
Läkaren, som var oerhört duktig och förtroendeingivande, arbetar ensam som specialistläkare i regionen. Hon inledde mötet med några bakgrundsfrågor. Jag kände direkt att det här var en person som jag gillade skarpt. Kunnig, lyhörd, lättsam, erfaren, rutinerad och ärlig.
Innan själva undersökningen så berättade hon att hon hade fått information från Sunderbyn att allt såg bra ut. Så fort hon tog sig en titt själv så ser hon att så är inte fallet. Jo, visst vid första anblicken. Men det visar sig att jag har en förlossningsskada som inte togs om hand när jag födde Linus för snart 22 år sedan. Under den hastiga förlossningen hade alltså en större muskel brustit och gått av. Detta åtgärdade man inte utan man sydde bara snabbt igen ytligt. Det är inte konstigt att det har varit problem genom åren!
Känslan som sköljde över mig går inte att sätta ord på. Arg. Ja kanske. Uppgiven är nog snarare rätt ord. När läkaren dessutom berättar att hon möter väldigt många med liknande problem som inte tagits hand om på rätt sätt av förlossningsvården, då blir man ännu mer uppgiven.
Så istället för att göra ett enkelt ingrepp där de via titthål skulle lyfta blåsan med ett litet nät – så blir det en större operation där muskeln ska sys ihop igen.
Som läkaren sa: ”Jag vill inte sätta in främmande föremål i din kropp innan vi har lagat själva kroppen”.
Operationen kommer att göras under lokalbedövning och vara besvärlig och jag kommer att ha väldigt ont efteråt. Jag får räkna med en tids sjukskrivning. Jag bad om att få uppskov till framåt hösten innan jag blir kallad. Dels för att jag vill genomföra det som jag har tränat för men framför allt för att hinna smälta allt och förbereda mig för ingreppet.
Läkaren skrattade åt mig när jag frågade om jag skulle kunna vara ute i skogen och på fjället under hösten och jaga. ”Ja, det kan du absolut vara – MEN du kommer inte att vilja gå flera mil”.
Jag känner ändå att jag måste göra detta. Måste utsätta mig för denna operation för att få ännu bättre livskvalité. Jag har ju inte tänkt sluta vara aktiv på många år. Så varför inte ge mig själv förutsättningar att kunna njuta ännu mer av äventyren!
~~~
Det kommer nog blir bra.
Men just nu känns det lite småtungt – att efter 22 år få veta att man hade drabbats av en förlossningsskada som inte togs omhand.
~~~~