Det har gått lite mer än en vecka sedan vår älskade tokfia Vinna fick åka till hundhimlen. En hundägares värsta mardröm; att behöva säga hejdå till sin familjemedlem. Fina fina Vinna, vår jaktkamrat som vi haft så många fina stunder med i skogen, på fjället och hemma. Jag har aldrig haft eller träffat en hund med så stor personlighet. Gladare hund fick man leta efter. Jag kan ännu höra hennes ylande när hon studsade runt – ofta med alla fyra benen uppe i luften – pratandes med ylningar. Hon hade väldigt svårt att samla ihop hela sin stora kropp när man skulle göra en del lydnadsövningar. Allt var ju så kul. 🙂
Jag är så glad att jag fick några korta turer i fågelskogen i höst tillsammans med henne och att jag fick fälla hennes sista tjädertupp. Ingen gammeltupp var för svår för henne. Hon levererade fågel både i skogen och på fjället. Att sedan lydnaden inte var den bästa i alla lägen var strunt samma. Hon var en sann jakthund som visste hur man skulle tackla även de svåraste fåglarna.
Arvid som har vuxit upp med Vinna har alltid haft henne vid sin sida när han gått och lagt sig. Många gånger hörde man henne hoppa på handtaget i hans rum för att öppna dörren efter att han hade somnat. Då ansåg hon att hon hade gjort sitt jobb. <3
Saknaden är stor!