I lördags åkte jag och min kollega och gode vän Mari till Boden för att starta i Boden Fortress – ett terränglopp som går längs historiska stigar och uppför berg till militära fort. Det var med skräckblandad förtjusning jag klev ut ur bilen. Skulle jag och kroppen fixa 30 kilometer längs en bitvis tuff bana?! Jag som aldrig sprungit ett så långt lopp tidigare. Dessutom med en kass uppladdning sista veckan med förkylning och som krydda på moset – ingen sömn natten till tävlingsdagen. Men jag kände mig förvånansvärt pigg och fräsch när vi intog startlinjen vid Försvarsmuseet.
Med en kanon sköt dom startskottet och löparna kunde ge sig iväg. Känslan i kroppen var bra. Första berget vi sprang upp på var Rödbergsfortet. Wow, så häftig miljö det var där. Vilken utsikt. Så mycket historia! Så mäktigt! Jag uppfylldes av en skön känsla i kroppen när vi sprang ner för berget.
Andra berget, som var Åbergsberget, gick även det bra att ta sig uppför. Därefter följde ganska lång och tråkig transportsträcka genom ett villakvarter som tog oss till det tredje berget som hade en enorm seg motluta.
Vid den här tidpunkten kämpade jag mot kroppen, andningen och det mentala. Jag började tvivla på mig själv. Vilken idiot jag hade varit som trodde jag skulle kunna springa så långt i den dagsform som jag var i. Kanske lika bra att säga till Mari att hon får fortsätta själv. Att jag skulle bryta. Men jag behövde aldrig säga dom orden. För med stöttning och peppning från Mari tog vi oss uppför berget. Där laddades batterierna snabbt om efter att energidepåerna fått fyllas på samt att vi fick springa genom den läckra och mäktiga skyttegraven.
Nedför berget kom krafterna och tron på mig själv tillbaka. Jag är stark, envis och seg som en fjällbjörk. Visst sjutton skulle jag väl kunna genomföra hela loppet!
Foto: Mari Gustafsson
Vilken skön känsla det var att springa hela vägen in till mål. Om än det mot slutet gick sakta så sprang jag. Jag hade gjort mitt första riktigt långa långlopp! Tiden var inte den bästa, men bättre än jag hade trott. Det är så häftigt att gå genom alla faser som ett långlopp kan innehålla. Med ett kraftigt pannben och envishet kan man ta sig ganska så långt!
Kroppen var rejält kännbar några dagar efter loppet. Men med mycket vila och återhämtning så är vi på banan igen och jag räds inte fler liknande utmaningar!
Tack Mari för att jag fick göra detta äventyr tillsammans med dig! <3