November är här. Den månad som jag gillar allra minst. Den känns som en mörk mellanmånad som man inte gör något speciellt på. Visst, maken fyller år den här månaden. Men resterande 29 dagarna är tämligen trista.
Och inte blir man mindre deppad när vädret är som det är. Nu har vi tack och lov fått lite fjun på backen så det är lite vitt.
De senaste veckorna har varit intensiva med den ena uppbokade helgen efter den andra. Vi åkte bland annat till Stockholm för några veckor sedan. Det blev en underbar helg med avkoppling. Inga planer – bara ta dagen som den kom. Fantastiskt behövligt! Snälla svärföräldrarna tog sig an Arvid hela helgen och hundarna huserade hos släkt och vänner. Guld värt!
I morgon åker jag upp till husvagnen med ungdomarna och junior. Blir en mysarhelg!
För en tid sedan drabbades jag av ännu ett anfall av synbortfall på jobbet. Ruggigt obehagligt. Jag var säker på att jag fått någon stroke. Det höll i sig 25 minuter. Ett läkarbesök senare på dagen visade att det hörde ihop med migränen. Skumt! Inte hänt mig tidigare genom åren.