För er som inte är intresserad av hundsnack: scrolla ner och se på bilderna. 😉
Även i helgen har jag varit i husvagnen. Den här gången åkte jag ensam och hade bara med mig Boy eftersom vi skulle starta på söndagens prov. Det blev lite stolpe ut för oss men jag är grymt nöjd ändå med hans andra start i ÖKL. I höstas var det en väldigt egenrådig kille som gärna sökte på snuskigt långa avstånd helt för sig själv. Nu i vår har den trenden brutits och han jobbar i kontakt med mig och på bra avstånd.
I hans första släpp körde han på med en kraftfull och fartfylld aktion i det tunga föret som överhuvudtaget inte bekom honom. Han fick fin kritik från domaren ”En kille med mycket motor i sig. V8 räcker inte till – det är mycket mer än så”. Även peppande kommentarer från deltagarna som också tyckte att han gick som ett skott. I hans andra släpp började han klockrent med stora fina slag i kontakt. Sedan drog han an ner mot en bäckfåra samtidigt som vi skidrade bakom en kulle. Jag var säker på att han skulle dyka upp på andra sidan. Men det gjorde han inte. Jag bad om att få åka och se var han var. Jag fick fem minuter på mig att hitta honom, sen var min tid ute. Väl bakom kullen inser jag att han inte är kvar där. Ser spår som går mot kullarna på andra sidan. (Alldeles för långt bort för att vara godkänt). (Så här med facit i hand inser jag att jag skulle ha skidrat utav bara fan till andra sidan och letat)
Visslar, men ingen hund kommer. Ser däremot att det är folk på andra sidan. Efter 10-12 minuter hörs skall och jag förstår att säkringen har gått för honom. Han kommer då ut på öppna ytan och jag kallar in honom.
Efter att jag hade tackat för mig och åkt ner till campingen får jag höra att det var en jag känner som hade varit på andra sidan.
Hon berättade att hon hade fått se en setter som stod så stramt och stiligt för fågel, men hon såg ingen förare. Hon drog sig sakta därifrån för att inte förstöra situationen och spanar åt hundens håll ett bra tag efteråt. Han står då fortfarande kvar och väntar på att någon ska komma. Jag vet inte om det blev för påfrestande för killen eller om fågeln lättade när han sedan for efter.
Så på ett sätt gjorde han ju helt rätt. Han hittade fågel och stod och väntade tålmodigt på att matte skulle få tummen ur. Det var bara det att det var på tok för långt bort. Lite synd. Det hade ju varit önskvärt att han hade stått just bakom kullen där jag befann mig. 🙂 Men som sagt var jag är sjukt nöjd med framstegen.
Nu ska här nötas ännu mer och finslipas på det som måste bättras på. Men på banan är vi igen efter mycket om och men.
Kan även tillägga att jag i går lyckades hålla mina annars lite nerviga provnerver under kontroll och var i stället djupt fokuserad och kände ett konstigt avslappnat lugn mellan varven. (Bara det är ju en seger!) Nu är jag taggad till nästa prov och ser fram emot höstens prov när även junior – Scott har åldern inne att starta på prov.
Finkillen!
Ola och Rolf i dagens första unghundssläpp.
Söndagen bjöd på strålande sol mellan varven. Något som känns i ansiktet i dag.
Fikapaus.
/Elin