Här kommer ett sånt där inlägg som jag egentligen inte tycker om att skriva, men som ibland måste göras för att lätta på trycket.
Jag är inne på mitt 34:e levnadsår. Men i verkligheten känns det ofta som om jag, kroppsligt, passerat 70-sträcket för länge sedan. Värken är roten till de känslorna. Nack- och ryggvärken är konstant med rejäla värktoppar emellanåt. När migränen slår till, när nacken är helt vidrig, kan migränvärken sitta i upp till fyra dagar.
Många dagar börjar med några djupa andetag för att finna kraft och ork att få igång kroppen. Jag minns inte hur det känns att vara helt värkfri. Det känns som om det är en livstid sedan jag var det. Nästa år är det tio år sedan olyckan. Tio långa år med många uppförsbackar, bakslag, fetsmällar. Tio år där jag fått lära mig leva på ett annat sätt genom att bland annat tänka mig för. Många misslyckande-känslor när man insett att man inte klarar av att göra vissa saker längre. En sån enkel sak som att byta en glödlampa med armarna ovanför huvudet – är en jobbig uppgift. Men det har även varit tio år med många glädjestunder, nya aha-upplevelser och förmågan att uppskatta livets små stunder har skärpts. Jag tror att både olyckan och mammas allt för tidiga bortgång har stärkt mig som person. Jag känner mig stark mentalt.
Jag väger ständigt saker mot varandra. Vad ger det ”här” mig själsligt – kontra vad får jag ”betala” för det.
I det tysta släpper jag ventilerna och vissa kvällar/nätter anser jag att livet är skit. Bägaren rinner över mellan varven och det känns svårt att finna kraft att ”se positivt på livet”. Men som tur är går det i vågor.
I dag är det en mellandag. Kroppen är inte riktigt på min sida, värken lindras med tabletter. Men jag har haft några fantastiska timmar i skogen där jag sakta har glidit fram med skidorna på mjuk pudrig snö samtidigt som hundarna har jobbat och sökt fågel. Det är ett av mina sätt att ladda batterierna. Utan hundarna och livet ute i det fria, skulle jag inte orka med vardagen.
Som jag sagt förut är jag en envis tjurskalle som är allt för levnadsglad för att lägga mig ner och vänta på bättre tider. Jag är, och ser, positivt på livet i stort.
/Elin
Trist att min kommentar jag skrev inte syns 🙁 men nu gör jag ett nytt försök! Du kommer dig alltid längre om man tänker positivt, vet att värk är fruktansvärt jobbigt när den slår till och f Värken måste man nog bara lära sig att leva med, fixa ett verktyg att kunna handskas med den. Här i Luleå finns ”Värkstaden” ett ställe där man får träffa andra i samma sits och lära sig om värk.
Dumt att skriva från telefonen… Jag skulle skriva att du ska fånga dagen de dagar värken är mindre/borta och njuta! Du är duktig att göra det verkar det som och fortsätt med det! Kram på dig!